Livet på marken är inte lika lätt - Viveca Lärn

Elinor växer upp i en ljushylt familj där storasyster Karin är pappas favorit. Karin ska bli läkare, som pappa. Karin är begåvad. Karin förstår mer än Elinor, som inte ens kan läsa och skriva ordentligt.

Elinor är mörkhårig som en italienska, hennes mor stannar ofta i sovrummet och dricker sherry på grund av någon kärlek som lämnat henne och Elinor själv trivs bäst på hög höjd. Bara där kan hon tala med Gud, bara där hör han henne riktigt.

Zacke dyker upp som en virvelvind och förtrollar henne. Sedan följer livet efter.

Viveca Lärn tillhör mina favoritförfattare. Jag har olika författare för olika sorters upplevelser (i livet och för läsupplevelser). Viveca Lärn berättar för mig om människor som inte är så spännande, människor som är så ospännande att de blir de mest fängslande jag möter i litteraturen. Liksom Gardell tar hon sig tid att känna för den vanliga ovanliga människan, gör henne levande och berättar deras berättelser. Gardell är rå och hänsynslös i sin kärlek, Lärn är rar, omtänksam och vårdslös i sin. Jag älskar dem båda för det de berättar om människorna.


_________
Om jag tycker att du ska läsa boken?
-Ja! den är rar och oroande samtidigt.

Har du läst boken?
-Skriv och berätta vad du tyckte!

_________
/yrsa

Trainspotting - Irvine Welsh

Jag vaknar mitt i natten efter att ha läst mig till sömns. Rummet badar (i mitt sinne) i ett svettigt soldis, lakanen ligger (i mitt sinne) snurrade runt mig och min sambo. Tiden tycks (i mitt sinne) stå stilla, hänga i liften, dallra, gå bakåt. (I mitt sinne) finns det något lakoniskt över rummet, över oss. När jag ska beskriva den vakna drömmen slås jag av hur viktigt det var att vi båda var vakna och svettiga. Jag använder Cidade de deus som liknelse, men det som färgat min vakna dröm är boken jag läser: Trainspotting.

Ja, vad kan man säga? "En bra bok"?

Ja, det är det. Det är en förbannat bra bok. Läskig, helotäck, rolig och sorglig. Språket gör att mina stackars grammatiska tomtar går och lägger sig, mina drömmar blir svettigt feberlika, fyllda av svordomar och narkotika.

Vad den handlar om? Ja, det vette sjutton? "Några narkomaners liv och leverne?"
Men, de flesta av oss är ju redan bekanta med boken så den behöver väl egentligen ingen närmare presentation?

Boken är ett tidsdokument, en livsskildring, ett avskräckande exempel och lockande underhållning på samma gång. Och jag gillar den.

___________
Om jag tycker du ska läsa boken? (Och inte bara se filmen?)
- JA!

___________
Har du läst boken?
- Skriv och berätta vad du tyckte!

Ashimas bok - Caroline Giertz

Gudinnan Asherah stiger ner till människorna för att leva bland dem. Hon förföljs av Guden Jahve och förälskar sig i ängeln Haniel, som stigit ner tillsammans med henne eftersom han älskar henne. Naturligtvis har hon något av sina krafter med sig och blir snart (ovetande om sin bakgrund) prästinna i ett tempel tillägnat henne själv. Man får följa hennes och Haniels liv på jorden, genom långa flykter, den trygga tillvaron på värdshuset de driver, avundsjukan hos Haniels älskarinna Dido och livet i templet. Jahve, Asherahs make, bunden av ett löfte att inte lägga sig i hennes jordeliv, gör vad han kan för att få henne tillbaka.


Sträckläser boken på en ledig fredag. Den är helt ok. Inte underbar, inte gripande, inte fantastisk men det är en behaglig berättelse. Vi känner igen moment från flertalet berättelser: Jesus, Ett drömspel,"stark kvinna går genom livet och utträttar underverk, ödmjukheten behåller hon trots folkets hyllningar", Den fula ankungen, Bibelns berättelser finns där, naturligtvis... Vi känner igen tillräckligt mycket för att hela tiden veta vad vi kan förvänta oss.

Jag blir dock besviken på några punkter. Först och främst, och detta är verkligen något som författare bör fundera mycket på: Man får inga svar. Vilket är helt OK om frågorna som lämnas svarslösa är av rätt karaktär. Att bara låta bli att knyta ihop säcken är ohyfsat mot sina läsare!

Det andra som gör mig besviken är den lite onödiga prologen. Här behöver författaren lita på att berättelsen kan stå för sig själv.




___________________
Om jag tycker du ska läsa boken?
- Ja, absolut. Den är, som sagt, behaglig.

har du själv läst boken?
-Skriv och berätta avd du tyckte!

Dean R. Koontz - Diverse titlar

Bara läs inte böckerna av denna författare, det är under er värdighet!

Om ni läst dem, skriv för allt i världen inte om dem här!

När jag letar efter Max - Sanna Wallin

När jag letar efter kurslitteratur ramlar jag över denna bok och kan inte låta bli att beställa den från Bokus. När den kommer sträckläser jag den, fylld av funderingar om vad som är en "bra bok". Vad är detta för bok?

När Sanna Wallin letar efter sin morbror Max Lundqvist ställs hon inför en rad frågor om livet som Sveriges förste att byta kön, hur minnen av en människa kan vara så svåra att få tag på, hur synen på könsidentiteter förändrats och ännu är de samma, hur en människas personlighet kan forma andras bemötande och frågor om sin egen identitet.

När jag letar efter Max är lätt läsning trots de stora frågorna, man nästan rinner igenom bokens 154 sidor. Väcker den frågor hos mig? Ja, jag blir nyfiken på min egen släkts personligheter. Tror jag att boken kan fungera som katalysator för andra som funderar på sina eller sina bekantas liv, könsidentiteter och sexuella läggning? Ja, men boken ger fler visioner, förhoppningar och önskningar inför framtiden än svar på stora frågor. Det är befriande. Det är också befriande att författaren inte hymlar om eller skjuter åt sidan sina egna tvivel och ifrågasättanden. Det arbete hon genomgår för att finna Max är lika mycket ett arbete med sig själv, förstår vi av hennes berättelse.

Till en början har jag svårt för tonen i boken. Sökande, trevande försök till poetiskt berättande, men för mig når det inte fram. Jag hade hellre sett en mer "opoetisk" berättelse utan osäkerheten i tilltalet. Men så efter ett tag börjar textens rytm att suga tag i mig, jag börjar acceptera tonen och när jag lägger boken åt sidan funerar jag en stund på vad som hänt. Så förstår jag. Författaren har valt ett tonfall som jag själv ofta väljer och som jag därför trivs med. De skillnader som finns hos oss är det jag först har svårt för, jag vill göra andra val med texten. Men den är hennes och när jag, som sagt, accepterat det trivs vi tillsammans, jag och Sanna.



____________________
Tycker jag att du ska läsa boken?
- Ja.

Har du läst boken?
- Skriv ett inlägg och berätta vad du tyckte!

GÄSTINLÄGG! Paul Auster

Det är återigen dags för "Ond trilling" att göra ett gästspel här på bloggen. Hon har läst Paul Auster i sommar, liksom jag själv gjorde för något år sedan. I mångt och mycket känner jag igen det hon skriver och även jag rekommenderar er alla Paul Auster!


_________________________


Book of Illusions – Paul Auster

Paul Auster förbryllar mig. Jag läste hans New York-triologi, där en man med sina fötter bokstaverar sig fram genom gatorna i superstaden, i gymnasiet. Sedan dess har fascinationen växt. Det har blivit fler verk läta, och jag har uppskattat alla, men jag lämnar dem med känslan av att det är något jag missar.

Austers böcker känns som ett pussel. Jag tycker mig ana återkommande mönster, men lyckas inte iktigt greppa dem. Det första mönstret jag tyckte mig se var att det alltid går käpprätt åt helvete för huvudpersonen. Ett händelseförlopp startar och snart finns det ingenting kvar att återvända till.

Men det finns ett ytterligare, glasklart tema; Auster skriver inte bara berättelser – han skriver OM berättelser. I Book of Illusions har huvudpersonen, David, förlorat hela sin familj i en flygplanskatastrof. Efter ett halvår får en gammal stumfilm honom äntligen att skratta igen och han börjar forska dess stumfilmsstjärna Hector Mann som försvann spårlöst på 1920-talet. En dag får han bud om att Hector inte är död utan lever och vill träffa honom.

Auster skriver om David. David skriver om Hector. Hector har gjort filmer som beskrivs minutiöst av Auster. David möter Alma som berättar om Hector. I Austers berättelsevärld trängs alltså flera olika storyrealms och taleworlds, lager på lager. Även berättelsernas världar rymmer berättelser och Auster visar upp dessa: trots att en film inte existerar i ”vår” värld kan man fortfarande ingående beskriva deras handlingar, kameravinklar och förmedlade känslor. Berättelserna i berättelsen ges lika mycket utrymme och omtanke som huvudberättelsen. Och det är detta som kanske orsakar min känsla av förvirring: historierna – både i Book of Illusions och i Austers samlade verk, länkas samman, vävs in i varandra. Därför går det heller inte riktigt att greppa dem. Jag önskar mig en tweedklädd litteraturprofessor som guidar mig igenom böckerna och visar mig de mönster jag missar. Men kanske är det just berättelsernas mångfald och storhet som gör Austers böcker så spännande och läsvärda!



______________________
Har du läst Paul Auster?
- Skriv och berätta vad du tyckte!

Läst något annat som du vill dela med dig av?
-Skriv en kommentar så publicerar jag som gästinlägg!

Dolores Claiborne - Stephen King

Hemligheter bär vi alla på, en del större andra mer...obetydliga för alla utom oss själva.

Vad är man beredd att göra för att skydda sitt barn, vad är man beredd att göra för att skydda sig själv? En mor gör det vi alla tror att vi skulle göra men gör hon det vi inte tror vi skulle göra?

Dolores Claiborne bär på hemligheter som hela ön känner till, men det är först när hon är oskyldig som skulden hinner ifatt henne.

Berättelsen börjar lite jobbigt men snart gillar man berättarrösten Dolores. Man står på hennes sida. Boken är snabbläst, lämnar inte några direkta spår och är på snudd att man längtar till läs-stunderna. En underhållande berättelse med andra ord.

När man lägger ifrån sig boken återstår bara frågan: är Dolores verkligen så oskyldig som hon vill få oss att tro?

Läs boken och döm själva!




--------------
Om jag tycker att du ska läsa boken?
-Jodå.

Har du läst den?
-Skriv och berätta vad du tyckte!

Tätt intill dagarna, berättelsen om min mor - Mustafa Can

Kära läsare av denna blogg! (50 stycken enligt min räknare!) Jag får härmed ivrigt presentera min första gästskribent! Vill du också bidraga? Skriv en recension eller betraktelse i en kommentar så lägger jag ut den som regelrätt inlägg. Varje gästskribent ansvarar för innehållet sitt eget inlägg.

Låt er väl smaka av denna berättelse!
_______________

Jag läser nu Mustafa Cans Tätt intill dagarna, berättelsen om min mor. Jag gav den till mamma i julklapp och har nu roffat åt mig den själv.
Mamma kunde bara läsa några sidor i taget; hon bara grät. Jag blir berörd och rörd, men inte alls lika tagen. Men mamma kan nog idientifiera sig mer med Cans beskrivning av hans mors dödskamp och deras relation: hennes mamma dog när hon var 19, och hon såg sin bror tyna bort i lungcancer året då vi var på Gotland.
Mustafa skriver om närheten till modern men också det avstånd till henne som orsakas av att han inlemmas i den svenska kulturen: lär sig språket, äter lingon, vältrar sig i svenska författare; flyttar till Stockholm, är journalist på DN. hans mor sitter kvar i lägenheten i miljonprogramshuset i skövde, lagar lammgrytor iklädd schal, kan få ord på svenska efter trettio år och kan endast skriva sitt namn med barnsliga, halvt oläsligya bokstäver
Det är så befriande att han, mitt i kärleksskildringen, öppet säger: jag har skämts för min mor.
Jag har svårt att avgöra om det är hans språk eller mina egna försomar som gör mig irriterad på den kurdiska kvinnan. Hon verkar trots allt så... högtravande dum... Det är provocerande med en vuxen kvinna som först vägrar köpa att jorden är rund. Och jag provoceras av att jag provoceras...
Hur som: en kärleksskildring väl värd att läsas!
________________________

Djävulsformeln - Carina Rydberg

Jag och sambon, som jag lånat boken av, diskuterar hennes berättelse. Vi sammanfattar diskussionen med att kalla hennes beteende, så som det beskrivs i boken, som något man gjorde på högstadiet. Man väntar på att "rätt person" ska komma till kaféet, man tolkar och analyserar. Man utsätter sig för de mest absurda situationer för att uppnå önskat resultat i dagens projekt. Omoget.

Hennes språk är naturligtvis klanderfritt, men innehållet är långtråkigt blablabla, sällan möter man en sådan självupptagenhet som i Rydbergs böcker, jag minns dessa tankar från när jag läste "Den högsta kasten" för några år sedan. Om små barn endast kan relatera till omvärlden via sin egen kropp - där av alla dessa saker som stoppas i munnen - kan Rydbergs relation till sin omgivning (som den beskrivs i bökerna) enklast beskrivas som barnsligt självupptagen och intrigerande långt över alla tillåtna gränser. Även om intrigerna bara finns i hennes huvud, vad vi stackars dödliga vet.

Vad boken handlar om? Det är mestadels en massa oavslutade berättelser som man aldrig riktigt får något grepp om, de liksom rinner undan - eller gömmer sig? - bakom det outhärdligt tråkiga försöket att "insinuera medelst uttalande av halva berättelsen". Vad händer egetligen? Det vet vi inte för allt verkar ske i hennes huvud och deckar-greppet räcker inte hela vägen fram, man måste avslöja mördaren för att lösa gåtan. Det är inte nog att säga att "detektiven fick till slut rätt i sina misstankar", ingen läsare kan följa med på en sådan resa.


Men det var bara vad jag tyckte. Vad tyckte du?

________________
Om jag tycker du ska läsa boken?
- Ja, jag vill gärna veta om den gav dig något och i så fall vad.

Har du läst boken?
- Skriv och berätta vad du tyckte!

Nattsommar - Dan Simmons

Saknar du din barndoms sommarlov? Solen som nostalgiskt står högt på himlen och bränner i nacken, men ändå tycks ljuset alltid vara sen eftermiddag i färgen? Cykelpatruller, gåtor, spioneri? Vännernas självklara samlingspunkter och pålitlighet?

Allt finns där.

När man börjar läsa kan texten vara lite knölig, man får ge den en stund så att man hinner vänja sig. Kanske tar författaren i lite mer än vad som behövs?

De sommarlediga pojkarna i 60-talets Elm Haven, Illinois, anar att något inte står rätt till i staden. Som läsare är vi redan förberedda, vi vet inte på vad, men vi vet att. När så sju ruskiga veckor är till ända har armar brutits, mord begåtts, ondskan infiltrerat sinnen och vännerna är riktigt omskakade. Då är det tur att farbror Henrys gård finns, med grillade kotletter, läsk och nattliga samtal under stjärnhimlen, även om inte alla får vara med denna sista gång...

Intressant i denna bok är genusperpektivet. Det är naturligtvis pojkar som märker vad som är på gång i den lilla staden, det är pojkars lekar, pojkars hemliga koder och eviga cykelkonster för att bevisa status, pojkar som klår upp pojkar och blir hotade med hagelbössor (det finns gott om pistoler, gevär och hagelbössor i denna bok, kanske har dagens rubriker om skottdramor på high schools längre historia än man tror?). Men när det kommer till att få saker gjorda är det den fattiga, farliga, smutsiga, illa omtyckta och allmänt ansett ointelligenta (vad man kan missta sig!) flickan Cordie Cooke som vida överstiger pojkarnas förmåga. Hon ställs mot den sköna Michelle Staffney vars händer man har svårt att tänka sig någonsin blivit smutsiga. Michelle spelar inte någon stor roll för boken, mer än som pojkarnas hemliga dröm. Hennes födelsedagsfest den 14 juli blir dock en avgörande händelse i många hänseenden...

Boken lyckas på sina hål bli riktigt ruskig, men personligen har jag svårt för övernaturliga ondskeförklaringar när de ges "slemmig, spindelvävsliknande, pulserande köttiga med mångtandade käftar"-gestalt. Vigvatten som vapen lägger viss distans mellan mig och boken. Den största behållningen får jag av de många beskrivningarna av pojkarnas vardag, sommarlovets förfarande och den lilla majsodlande Elm Haven.

________
Om jag tycker du ska läsa boken?
- Ja!

Har du läst boken?
- Skriv och berätta vad du tyckte!

Liftarens guide till galaxen - Dogulas Adams

Såhär lång tid tog det mig att äntligen få tummen ur och läsa boken som tydligen alla läst.

Gillade jag att läsa den? Jo, på sina håll är den riktigt underhållande. Tankar och frågor, ämnen och diskussioner som man kan härleda till tiden när den skrevs, några av dem aktuella än idag. Det får vara den stora behållningen.

Helt ärligt tycker jag Mr Adams många gånger krånglar till det i onödan, texten blir så svårmedgörlig att det man förstår skulle vara roligt snarare blir till ett antiklimax. Om ens det, man tänker snarare "Tänk om si istället för så", och jag har aldrig gillar böcker eller pjäser där man ges möjligheten att tro sig veta bättre än författaren/regissören.

Någon presentation av boken behövs väl egentligen inte, ni känner alla till den.

Låter jag negativ? Jag tror jag känner mig snuvad på konfekten. I så många år har jag fått höra att detta är boken jag måste läsa, och varför har jag inte läst den ännu, och oj, vad jag har MISSAT något! Men jag tycker inte så efter att själv ha provat.

"Ljummet"

___________________
Tycker jag du ska läsa boken?
- Ja, varför inte?

Har du läst boken?
- Om du känner för det kan du ju skriva ner vad du tyckte.

Fördömd - Johanne Hildebrandt

Som alltid lyckas Johanne Hildebrandt med konststycket att förmedla en uppriktig och fängslande känsla av tillhörighet i sina beskrivningar av ett norden innan och omkring kristnandet. Hennes förmåga att göra personerna verkliga, levande och av kött och blod är stor, även om man stundvis skymtar ett romantiskt skimmer i kanten.

Denna gång är det historien och nutiden som möts i en sammandrabbning då arkeologen Helena Torvald gräver fram ett av nutida nordisk arkeologis mest fantastiska fynd. Vad som sedan händer är spännande om man lyckas bortse från eller instämmer med förekomsten av Mörka Makter. Routa eller djävulen, vad man kallar Mörkrets Furste spelar mindre roll, författaren tar egentligen inte ställning för eller emot den ena religionen. Ett tydligt enande av uppfattningar och föreställningar ligger till grund för hur berättelsen handskas med dessa frågor.

Händelserna som utspelas i Stockholm är otäcka, men knappast skrämmande. Vår rädsla för stadens otäckheter är nog starkare än obehaget inför en föreståndande sammansmältning med Mörkret. Mer nyfiken blir man på relationerna och intrigerna på institutionen.

Riktigt skickligt är sammanvävandet av de olika uppfattningarna om och förklaringarna av sjukdomen schizofreni i de norra delarna av Sverige, som man måste säga utgör en grund för berättelsen. Som komplement till denna bok kan man gärna läsa Lena Gerholms etnologiska forskning om schizofreni och tolkningar av sjukdomen, Inavel och galenskap : folkligt tänkande kring schizofreni.

Boken är lång men inte för lång. Något tafflig är den i sina försök att beskriva de sexuella och romantiska relationerna mellan bokens nutida roller, där har författaren lyckats bättre med syskonkärleken på 900-talet. Vi känner igen teman från hennes tidigare böcker, även den viktiga sammansmältningen av och balansen mellan könen finns där som en grundpuls. Och det är kanske i de berättelserna som Johanne Hildebrandt fortfarande lyckas bäst?


_______________
Om jag tycker du ska läsa boken?
- Ja, definitivt. Den kräver nog sträckläsning för att uppehålla spänningen och nyfikenheten, så se till att ha god tid på dig!

Har du också läst boken?
- Skriv och berätta vad du tyckte!

Händelser vid Kirkston Abbey - Patrick Redmond

"Psykologisk thriller" står det på omslaget, och det lät ju spännande.

Jag besöker mina föräldrar och deras bokhyllor dignar under titlar som Urbana processer, The Cancer Biopathy, Sällsamt land, A History of the United States, Early Childhood Autism, Barnpsykologisk Utredningsmetodik, Den avväpnade poeten och naturligtvis ännu ännu ännu fler böcker om ämnet psykologi. De är trots allt dubbellegitimerade psykologer och psykoterapeuter båda två. Inklämt mellan dessa finner man titlar som tyder på ett genuint litteraturintresse. Och däremellan deckar, deckare, deckare. Och lite annat.

Psykologisk thriller, var det. Jag skulle vilja säga att det mest nervkittlande är den ständiga frågan när det psykologiskt thrillande ska komma igång. Och så beter sig boken på ytan. Men i ständig kamp med detta omdöme står den så fantastiska beskrivningen av den fjortonårige pojken Richard Rokeby. Hans karismatiska, fängslande exklusivitet kryper sakta över i vår värld. Man vill lära känna honom och vara den utvalde. Man kan stundvis nästan bli avundsjuk på Jonathan som får vara hans vän. Det är otäckt, för när historien rullar på står vi där lika beskurna som Jonathan, med en känsla av att vilja göra vår önskan om att få fångas in av Rokebys brinnande ögon ogjord.

I övrigt är det en relativt förutsägbar bok, när man väl känt av texten bjuder handlingen inte på något man inte förväntat sig. Med undantag av...ja, vad då?

Dialogen är styltig och det är svårt att riktigt kunna ge fantasin spelrum då man ständigt slås av osannolikheten att någon skulle yttra sig på detta sätt. Stundvis kan man försvara sig med miljön och tiden, mitten av 1950-talet. Men ändå. Typiskt skriftspråkiga ord och meningar gör att man undrar om det inte är meningen att man hellre ska få en textmässig upplevelse, snarare än låta sin inre fantasi måla in en själv i bilden. Eller så är det därför man aldrig omsluts av berättelsen, som kanske skulle kunna vara otäck?

Boken fungerar bra som ströläsning och när man når mitten sitter man med ett dilemma, orsakat av den unge Rokeby, eller beskrivningen av honom: Vill man vara han, med den integritet, självständighet, totala avsaknad av rädsla som gör honom så spännande för alla internateleverna på Kirkston Abbey, som gör honom onåbar men också oantastlig och ostraffbar av lärarna?

Eller vill man hellre vara Jonathan som åtnjuter Richards vänskap och odelade uppmärksamhet?

Eller kanske vill man vara Nicholas, Jonathans bäste vän, som på tryggt avstånd kan bevittna vad som sker utan att behöva spela en huvudroll? När "the plot thickens" ångrar man sig vilket val man än gjorde...


________________
Tycker jag du ska läsa boken?
- Ja, om du kan ligga själv på nätterna och sträckläsa, annars tror jag inte boken fungerar.

Har du också läst boken?
- Skriv och berätta vad du tänkte!