Händelser vid Kirkston Abbey - Patrick Redmond

"Psykologisk thriller" står det på omslaget, och det lät ju spännande.

Jag besöker mina föräldrar och deras bokhyllor dignar under titlar som Urbana processer, The Cancer Biopathy, Sällsamt land, A History of the United States, Early Childhood Autism, Barnpsykologisk Utredningsmetodik, Den avväpnade poeten och naturligtvis ännu ännu ännu fler böcker om ämnet psykologi. De är trots allt dubbellegitimerade psykologer och psykoterapeuter båda två. Inklämt mellan dessa finner man titlar som tyder på ett genuint litteraturintresse. Och däremellan deckar, deckare, deckare. Och lite annat.

Psykologisk thriller, var det. Jag skulle vilja säga att det mest nervkittlande är den ständiga frågan när det psykologiskt thrillande ska komma igång. Och så beter sig boken på ytan. Men i ständig kamp med detta omdöme står den så fantastiska beskrivningen av den fjortonårige pojken Richard Rokeby. Hans karismatiska, fängslande exklusivitet kryper sakta över i vår värld. Man vill lära känna honom och vara den utvalde. Man kan stundvis nästan bli avundsjuk på Jonathan som får vara hans vän. Det är otäckt, för när historien rullar på står vi där lika beskurna som Jonathan, med en känsla av att vilja göra vår önskan om att få fångas in av Rokebys brinnande ögon ogjord.

I övrigt är det en relativt förutsägbar bok, när man väl känt av texten bjuder handlingen inte på något man inte förväntat sig. Med undantag av...ja, vad då?

Dialogen är styltig och det är svårt att riktigt kunna ge fantasin spelrum då man ständigt slås av osannolikheten att någon skulle yttra sig på detta sätt. Stundvis kan man försvara sig med miljön och tiden, mitten av 1950-talet. Men ändå. Typiskt skriftspråkiga ord och meningar gör att man undrar om det inte är meningen att man hellre ska få en textmässig upplevelse, snarare än låta sin inre fantasi måla in en själv i bilden. Eller så är det därför man aldrig omsluts av berättelsen, som kanske skulle kunna vara otäck?

Boken fungerar bra som ströläsning och när man når mitten sitter man med ett dilemma, orsakat av den unge Rokeby, eller beskrivningen av honom: Vill man vara han, med den integritet, självständighet, totala avsaknad av rädsla som gör honom så spännande för alla internateleverna på Kirkston Abbey, som gör honom onåbar men också oantastlig och ostraffbar av lärarna?

Eller vill man hellre vara Jonathan som åtnjuter Richards vänskap och odelade uppmärksamhet?

Eller kanske vill man vara Nicholas, Jonathans bäste vän, som på tryggt avstånd kan bevittna vad som sker utan att behöva spela en huvudroll? När "the plot thickens" ångrar man sig vilket val man än gjorde...


________________
Tycker jag du ska läsa boken?
- Ja, om du kan ligga själv på nätterna och sträckläsa, annars tror jag inte boken fungerar.

Har du också läst boken?
- Skriv och berätta vad du tänkte!