Såhär lång tid tog det mig att äntligen få tummen ur och läsa boken som tydligen alla läst.
Gillade jag att läsa den? Jo, på sina håll är den riktigt underhållande. Tankar och frågor, ämnen och diskussioner som man kan härleda till tiden när den skrevs, några av dem aktuella än idag. Det får vara den stora behållningen.
Helt ärligt tycker jag Mr Adams många gånger krånglar till det i onödan, texten blir så svårmedgörlig att det man förstår skulle vara roligt snarare blir till ett antiklimax. Om ens det, man tänker snarare "Tänk om si istället för så", och jag har aldrig gillar böcker eller pjäser där man ges möjligheten att tro sig veta bättre än författaren/regissören.
Någon presentation av boken behövs väl egentligen inte, ni känner alla till den.
Låter jag negativ? Jag tror jag känner mig snuvad på konfekten. I så många år har jag fått höra att detta är boken jag måste läsa, och varför har jag inte läst den ännu, och oj, vad jag har MISSAT något! Men jag tycker inte så efter att själv ha provat.
"Ljummet"
___________________
Tycker jag du ska läsa boken?
- Ja, varför inte?
Har du läst boken?
- Om du känner för det kan du ju skriva ner vad du tyckte.
torsdag 29 mars 2007
måndag 26 mars 2007
Fördömd - Johanne Hildebrandt
Som alltid lyckas Johanne Hildebrandt med konststycket att förmedla en uppriktig och fängslande känsla av tillhörighet i sina beskrivningar av ett norden innan och omkring kristnandet. Hennes förmåga att göra personerna verkliga, levande och av kött och blod är stor, även om man stundvis skymtar ett romantiskt skimmer i kanten.
Denna gång är det historien och nutiden som möts i en sammandrabbning då arkeologen Helena Torvald gräver fram ett av nutida nordisk arkeologis mest fantastiska fynd. Vad som sedan händer är spännande om man lyckas bortse från eller instämmer med förekomsten av Mörka Makter. Routa eller djävulen, vad man kallar Mörkrets Furste spelar mindre roll, författaren tar egentligen inte ställning för eller emot den ena religionen. Ett tydligt enande av uppfattningar och föreställningar ligger till grund för hur berättelsen handskas med dessa frågor.
Händelserna som utspelas i Stockholm är otäcka, men knappast skrämmande. Vår rädsla för stadens otäckheter är nog starkare än obehaget inför en föreståndande sammansmältning med Mörkret. Mer nyfiken blir man på relationerna och intrigerna på institutionen.
Riktigt skickligt är sammanvävandet av de olika uppfattningarna om och förklaringarna av sjukdomen schizofreni i de norra delarna av Sverige, som man måste säga utgör en grund för berättelsen. Som komplement till denna bok kan man gärna läsa Lena Gerholms etnologiska forskning om schizofreni och tolkningar av sjukdomen, Inavel och galenskap : folkligt tänkande kring schizofreni.
Boken är lång men inte för lång. Något tafflig är den i sina försök att beskriva de sexuella och romantiska relationerna mellan bokens nutida roller, där har författaren lyckats bättre med syskonkärleken på 900-talet. Vi känner igen teman från hennes tidigare böcker, även den viktiga sammansmältningen av och balansen mellan könen finns där som en grundpuls. Och det är kanske i de berättelserna som Johanne Hildebrandt fortfarande lyckas bäst?
_______________
Om jag tycker du ska läsa boken?
- Ja, definitivt. Den kräver nog sträckläsning för att uppehålla spänningen och nyfikenheten, så se till att ha god tid på dig!
Har du också läst boken?
- Skriv och berätta vad du tyckte!
Denna gång är det historien och nutiden som möts i en sammandrabbning då arkeologen Helena Torvald gräver fram ett av nutida nordisk arkeologis mest fantastiska fynd. Vad som sedan händer är spännande om man lyckas bortse från eller instämmer med förekomsten av Mörka Makter. Routa eller djävulen, vad man kallar Mörkrets Furste spelar mindre roll, författaren tar egentligen inte ställning för eller emot den ena religionen. Ett tydligt enande av uppfattningar och föreställningar ligger till grund för hur berättelsen handskas med dessa frågor.
Händelserna som utspelas i Stockholm är otäcka, men knappast skrämmande. Vår rädsla för stadens otäckheter är nog starkare än obehaget inför en föreståndande sammansmältning med Mörkret. Mer nyfiken blir man på relationerna och intrigerna på institutionen.
Riktigt skickligt är sammanvävandet av de olika uppfattningarna om och förklaringarna av sjukdomen schizofreni i de norra delarna av Sverige, som man måste säga utgör en grund för berättelsen. Som komplement till denna bok kan man gärna läsa Lena Gerholms etnologiska forskning om schizofreni och tolkningar av sjukdomen, Inavel och galenskap : folkligt tänkande kring schizofreni.
Boken är lång men inte för lång. Något tafflig är den i sina försök att beskriva de sexuella och romantiska relationerna mellan bokens nutida roller, där har författaren lyckats bättre med syskonkärleken på 900-talet. Vi känner igen teman från hennes tidigare böcker, även den viktiga sammansmältningen av och balansen mellan könen finns där som en grundpuls. Och det är kanske i de berättelserna som Johanne Hildebrandt fortfarande lyckas bäst?
_______________
Om jag tycker du ska läsa boken?
- Ja, definitivt. Den kräver nog sträckläsning för att uppehålla spänningen och nyfikenheten, så se till att ha god tid på dig!
Har du också läst boken?
- Skriv och berätta vad du tyckte!
fredag 23 mars 2007
Händelser vid Kirkston Abbey - Patrick Redmond
"Psykologisk thriller" står det på omslaget, och det lät ju spännande.
Jag besöker mina föräldrar och deras bokhyllor dignar under titlar som Urbana processer, The Cancer Biopathy, Sällsamt land, A History of the United States, Early Childhood Autism, Barnpsykologisk Utredningsmetodik, Den avväpnade poeten och naturligtvis ännu ännu ännu fler böcker om ämnet psykologi. De är trots allt dubbellegitimerade psykologer och psykoterapeuter båda två. Inklämt mellan dessa finner man titlar som tyder på ett genuint litteraturintresse. Och däremellan deckar, deckare, deckare. Och lite annat.
Psykologisk thriller, var det. Jag skulle vilja säga att det mest nervkittlande är den ständiga frågan när det psykologiskt thrillande ska komma igång. Och så beter sig boken på ytan. Men i ständig kamp med detta omdöme står den så fantastiska beskrivningen av den fjortonårige pojken Richard Rokeby. Hans karismatiska, fängslande exklusivitet kryper sakta över i vår värld. Man vill lära känna honom och vara den utvalde. Man kan stundvis nästan bli avundsjuk på Jonathan som får vara hans vän. Det är otäckt, för när historien rullar på står vi där lika beskurna som Jonathan, med en känsla av att vilja göra vår önskan om att få fångas in av Rokebys brinnande ögon ogjord.
I övrigt är det en relativt förutsägbar bok, när man väl känt av texten bjuder handlingen inte på något man inte förväntat sig. Med undantag av...ja, vad då?
Dialogen är styltig och det är svårt att riktigt kunna ge fantasin spelrum då man ständigt slås av osannolikheten att någon skulle yttra sig på detta sätt. Stundvis kan man försvara sig med miljön och tiden, mitten av 1950-talet. Men ändå. Typiskt skriftspråkiga ord och meningar gör att man undrar om det inte är meningen att man hellre ska få en textmässig upplevelse, snarare än låta sin inre fantasi måla in en själv i bilden. Eller så är det därför man aldrig omsluts av berättelsen, som kanske skulle kunna vara otäck?
Boken fungerar bra som ströläsning och när man når mitten sitter man med ett dilemma, orsakat av den unge Rokeby, eller beskrivningen av honom: Vill man vara han, med den integritet, självständighet, totala avsaknad av rädsla som gör honom så spännande för alla internateleverna på Kirkston Abbey, som gör honom onåbar men också oantastlig och ostraffbar av lärarna?
Eller vill man hellre vara Jonathan som åtnjuter Richards vänskap och odelade uppmärksamhet?
Eller kanske vill man vara Nicholas, Jonathans bäste vän, som på tryggt avstånd kan bevittna vad som sker utan att behöva spela en huvudroll? När "the plot thickens" ångrar man sig vilket val man än gjorde...
________________
Tycker jag du ska läsa boken?
- Ja, om du kan ligga själv på nätterna och sträckläsa, annars tror jag inte boken fungerar.
Har du också läst boken?
- Skriv och berätta vad du tänkte!
Jag besöker mina föräldrar och deras bokhyllor dignar under titlar som Urbana processer, The Cancer Biopathy, Sällsamt land, A History of the United States, Early Childhood Autism, Barnpsykologisk Utredningsmetodik, Den avväpnade poeten och naturligtvis ännu ännu ännu fler böcker om ämnet psykologi. De är trots allt dubbellegitimerade psykologer och psykoterapeuter båda två. Inklämt mellan dessa finner man titlar som tyder på ett genuint litteraturintresse. Och däremellan deckar, deckare, deckare. Och lite annat.
Psykologisk thriller, var det. Jag skulle vilja säga att det mest nervkittlande är den ständiga frågan när det psykologiskt thrillande ska komma igång. Och så beter sig boken på ytan. Men i ständig kamp med detta omdöme står den så fantastiska beskrivningen av den fjortonårige pojken Richard Rokeby. Hans karismatiska, fängslande exklusivitet kryper sakta över i vår värld. Man vill lära känna honom och vara den utvalde. Man kan stundvis nästan bli avundsjuk på Jonathan som får vara hans vän. Det är otäckt, för när historien rullar på står vi där lika beskurna som Jonathan, med en känsla av att vilja göra vår önskan om att få fångas in av Rokebys brinnande ögon ogjord.
I övrigt är det en relativt förutsägbar bok, när man väl känt av texten bjuder handlingen inte på något man inte förväntat sig. Med undantag av...ja, vad då?
Dialogen är styltig och det är svårt att riktigt kunna ge fantasin spelrum då man ständigt slås av osannolikheten att någon skulle yttra sig på detta sätt. Stundvis kan man försvara sig med miljön och tiden, mitten av 1950-talet. Men ändå. Typiskt skriftspråkiga ord och meningar gör att man undrar om det inte är meningen att man hellre ska få en textmässig upplevelse, snarare än låta sin inre fantasi måla in en själv i bilden. Eller så är det därför man aldrig omsluts av berättelsen, som kanske skulle kunna vara otäck?
Boken fungerar bra som ströläsning och när man når mitten sitter man med ett dilemma, orsakat av den unge Rokeby, eller beskrivningen av honom: Vill man vara han, med den integritet, självständighet, totala avsaknad av rädsla som gör honom så spännande för alla internateleverna på Kirkston Abbey, som gör honom onåbar men också oantastlig och ostraffbar av lärarna?
Eller vill man hellre vara Jonathan som åtnjuter Richards vänskap och odelade uppmärksamhet?
Eller kanske vill man vara Nicholas, Jonathans bäste vän, som på tryggt avstånd kan bevittna vad som sker utan att behöva spela en huvudroll? När "the plot thickens" ångrar man sig vilket val man än gjorde...
________________
Tycker jag du ska läsa boken?
- Ja, om du kan ligga själv på nätterna och sträckläsa, annars tror jag inte boken fungerar.
Har du också läst boken?
- Skriv och berätta vad du tänkte!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)