Tätt intill dagarna, berättelsen om min mor - Mustafa Can

Kära läsare av denna blogg! (50 stycken enligt min räknare!) Jag får härmed ivrigt presentera min första gästskribent! Vill du också bidraga? Skriv en recension eller betraktelse i en kommentar så lägger jag ut den som regelrätt inlägg. Varje gästskribent ansvarar för innehållet sitt eget inlägg.

Låt er väl smaka av denna berättelse!
_______________

Jag läser nu Mustafa Cans Tätt intill dagarna, berättelsen om min mor. Jag gav den till mamma i julklapp och har nu roffat åt mig den själv.
Mamma kunde bara läsa några sidor i taget; hon bara grät. Jag blir berörd och rörd, men inte alls lika tagen. Men mamma kan nog idientifiera sig mer med Cans beskrivning av hans mors dödskamp och deras relation: hennes mamma dog när hon var 19, och hon såg sin bror tyna bort i lungcancer året då vi var på Gotland.
Mustafa skriver om närheten till modern men också det avstånd till henne som orsakas av att han inlemmas i den svenska kulturen: lär sig språket, äter lingon, vältrar sig i svenska författare; flyttar till Stockholm, är journalist på DN. hans mor sitter kvar i lägenheten i miljonprogramshuset i skövde, lagar lammgrytor iklädd schal, kan få ord på svenska efter trettio år och kan endast skriva sitt namn med barnsliga, halvt oläsligya bokstäver
Det är så befriande att han, mitt i kärleksskildringen, öppet säger: jag har skämts för min mor.
Jag har svårt att avgöra om det är hans språk eller mina egna försomar som gör mig irriterad på den kurdiska kvinnan. Hon verkar trots allt så... högtravande dum... Det är provocerande med en vuxen kvinna som först vägrar köpa att jorden är rund. Och jag provoceras av att jag provoceras...
Hur som: en kärleksskildring väl värd att läsas!
________________________